Strindbergsafton

Jag har i ungefär femton års tid tjatat om August Strindberg. Det hela började på en krog i Prag när jag var 19 år gammal och fick en av de där ljusa idéer som brukar framträda framåt tvåslaget. Jag skulle dricka äkta absint, "beeeekåååås, wi hev a väry femäs raiter, kåld August Strindberg, ho lövd absint", berättade jag för de stackars tjeckiska lastbilschaffisar som jag och min vän satt och söp med. Ja, det var ett hak. Då, i Prag hade jag ännu inte läst någonting utom "Ett halvt ark papper" av författaren, men kände mig trots det märkligt besjälad med Giganten, efter vad jag förstått på svensklektionerna på gymnasiet.

Jag fann min plats på litteraturvetenskapliga institutionen i Lund några år senare. Jag älskade det blaskiga kaffet i kaffemaskinen, jag älskade de kavajprydda äldre herrarna (för det var mest herrar), jag älskade rökpauserna utanför institutionen, jag älskade korparna i träden vid Universitetsbiblioteket murriga eftermiddagar, jag älskade diskussionerna om klassikerna, älskade läsningen av klassikerna, och naturligtvis älskade jag Strindberg. Under de två mest berikande åren av alla dem som jag skulle komma att spendera som student var jag handlöst förälskad i August Strindberg. Jag köpte de samlade verken på ett antikvariat för 3000 kronor, en månad när jag jobbat lite extra. Jag läste alla breven, och skrev både kandidats- och magistersuppsats om mannen. Det fanns någonting i honom som framstod som befriande ärligt - de tvära kasten mellan högt och lågt, mellan kvinnodyrkan och kvinnohat, mellan ateism och teism, cynism och romantik - ÅH! Är det inte så man borde vara? Inte bestämd åt det ena eller andra utan tillräckligt modig för att våga byta sida ibland, om skälen kan anses tillräckligt goda!

Jag har spenderat ungefär femton år med Strindberg i min värld, och med att göra mitt yttersta för att pracka på omgivningen mina idéer. Jag inser att jag varit en aning enerverande. Men visst är det så med kärlek, att man vill prata om sin älskade, hela tiden?

Det var bra underligt tyckte jag, när jag fick min lysande idé om att ha en Strindbergskväll med matlaget, att jag inte tänkt på det förut. Det ligger i tiden att äta historiskt, och för mig ligger det alltid i tiden att tänka på Strindberg och 1800-talet. Jag beslöt mig för att arrangera en Strindbergskväll, för att verkligen få leva ut mina lustar, samt experimentera med för mig aldrig tidigare prövade råvaror, och nedan följer recepten.

Brännvinsbordet

För minglets skull (tja, vi är bara fem personer i matlaget, och min dåvarande lägenhet var 38 kvm liten, men ändå), erbjöds ett traditionellt brännvinsbord. Brännvinsborden fyllde den moderna tidens "snacksfunktion", och det är det som man plockar från innan den riktiga maten serveras. På ett sådant serverades brännvin (naturligtvis), och jag hade tillverkat två olika sorter: Den ena bestod av vodka, socker, citron, och en knippa dill, och den andra av vodka, kanel, ingefära och lite socker. De båda sorterna gjordes i en hast kvällen före tillställningen, men fick förvånansvärt klar smak, trots allt. Förutom brännvin kunde man plocka kall pilsner, knäckebröd, rökt hjortkorv, en vällagrad ost och spickeskinka. På 1800-talet serverades ofta även rökt sill på brännvinsbordet. Men jag ville inte ta i - delikata anrättningar stod nämligen att vänta...

Till förrätt hade jag tänkt mig en kaninpaté med valnötter. Receptet hade jag funnit i en receptbok jag har som heter "Till bords med Strindberg" (http://www.bokus.com/bok/9789100570668/till-bords-med-strindberg/). Dessvärre skulle det visa sig närmast omöjligt att få tag på färsk kanin dagarna före middagskvällen, varför jag till sist resignerade och tillagade en vanlig kycklingpaté med provensalska kryddor/rödvin/valnötter/bacon. Den blev ganska god, tillsammans med en rödvinsreduktion, och pickles. Dessvärre hittar jag inte receptet nu i en hast, men jag vet att det bestod av kycklinglever, rödvin, vitlök, timjan, valnötter, bacon och mera. Så fort jag hittat receptet återkommer jag och redigerar sidan. Till patén dracks rödvin av en mustigare sort.

Till huvudrätt hade de övriga i matlaget lyckats tjata sig till att få lungmos. Jag själv klöktes vid blotta tanken på att hantera lunga - och hjärta, som rätten också innehåller. Men dock. Strindberg tyckte om lungmos och jag skulle ju vara autentisk. Mot alla odds fick jag fatt i en kolunga genom en lokal slaktare, oddsen var låga trodde jag, eftersom jag ju misslyckats med min kaninjakt. Jag fick även fatt i ett stackars kalvhjärta. Dessa båda organ lades i den största gryta jag äger, tillsammans med vatten varpå de koktes upp, för att sedan sköljas (Åh hujeda mig så läskigt det var att fiska upp en dallrande lunga ur kokande vatten, och sedan skölja den. Men jag är väl lite äckelmagad, antar jag.) Därefter skulle lunga och hjärta kokas i två timmar tillsammans med 1 skivad rödlök, 10 kryddpepparkorn, 10 vitpepparkorn, 2 lagerblad, 1tsk timjan, 1 tsk mejram, 1 purjolök, 1 liten morot, 1 liten bit selleri. När det kokt plockades det hela upp och mixades till en grötaktig konsistens. Det hela lades tillbaka i grytan där det fick fräsa med ytterligare en skivad rödlök, och lite mjöl. Därefter silades buljong från koket ned, tillsammans med salt, peppar, mejram, och passerad ansjovis. Anrättningen skulle ätas med stekt ägg och rödbetor. Helena åt upp med låtsat god aptit, vi övriga var ganska skeptiska. Det VAR inte gott. Lungan var gummiaktig till konsistensen och de små bitarna fastnade mellan tänder och silades med den övriga geggan. Gillar man smaken av järn och inälvor var det väl inget fel på smaken. Men undertecknad gör inte det, och för mig var hela rätten en ganska förväntad flopp. Jag hyste egentligen aldrig någon förhoppning om att jag skulle tycka om det, men det var roligt, eller, intressant, att tillaga. Dessbättre hade jag även tillagat ärtsoppa som ett alternativ - en rätt som av Strindberg kallades "gudamat" - med all rätt! Till huvudrätten drack vi "mumma" - en blandning av lager, porter, och några droppar portvin. Det var oväntat gott - fylligt på något vis. Jag kommer definitivt att dricka det nästa gång isvindarna slår mot fönstren och det börjar lacka mot jul.

Till efterrätt serverades "Glace Maräng" något som Strindberg tyckte om att bjuda Harriet Bosse på. Rätten är ganska enkelt att tillaga. Du gör en sockerkaka, ungefär 3 cm tjock. Därefter vispar du ihop marängsmet. Tag sockerkakan, lägg på valfria röda och blå bär, lägg glass på detta. Smeta därefter över marängsmeten, och släng in det hela i ugnen på 275 grader i ca 5 minuter, eller tills marängen fått en vacker gyllenbrun färg. Gör inte som jag, och vänta för länge, så att marängen får en inte så vacker, svart färg! Min ursäkt är att vi vid anrättandet av denna sista rätt, hade hällt i oss både snaps och öl och punsch, och att min dåvarande ugn VAR ganska oberäknelig. Framåt natten öppnades absintflaskan, men jag höll mig till toddy - konjak, socker, och varmt vatten.

Kvällen i helhet blev trivsam - särskilt då jag, för en gångs skull fick lov att på riktigt hoppa ner i mitt Strindbergsnörderi, och minnas den där tiden vid Litteraturvetenskapliga Institutionen, med de sköna dikterna och de många, långa nätterna, med bara jag, och den store, store Giganten. Maten? Tja, thank God för pizza, sushi, hamburgare och annat "MODÄRNT".

Så här djupa, intellektuella, och svårmodiga såg vi ut; bör man se ut, då man har en Strindbergsafton - samt har tvingat ner en större eller mindre mängd lungmos.